Jag står under stjärnor. Adventshimlen över skogen norr om Kolsva är full av klara, glimmande stjärnor. Himmelsögon som tyst betraktar mig genom evigheten.

Svindlande väg mellan ögon. Världar i världar.

Så tyst natten är under stjärnor. Så tyst min gråt. Vi vet det, adventshimlen och jag, att det viktigaste, det mest värdefulla, är ordlöst och tyst. Det bara spränger hjärtat så att allt blir stort, och det minsta så oändligt och utan gränser helt.

Skogen och jag har inget att säga, bara allting att känna och dela. Vi är i varandra. Hopplöst, hoppfullt sammanvuxna och inlevda i varandra är vi rotade här.

Vi kan bara hoppas, vidga våra hjärtan i krampande bön om att de som äger makten också äger varsamheten, att de äger insikten att lyssna till det värdefulla. Att det som väger tyngst i värdevågskålen inte är vindkraftslobbyisternas gapande efter guld av gröna skogar. Att det som väger tyngst, det som verkligen har värde är den lätta, dalande gnistersnön över midvinterskog. Stjärnstoftskristallerna som klingar i blodruset.

Mänskohjärtats utsläppta "vi" som slingrar sig genom granstamshöjderna mot den fridfulla adventshimlen.

Kom. Kom, signade jul. Sänk dina vita vingar.

Låt oss finnas kvar.

Lina Adolphson

Rölö